Det är svårt att dyrka naturen och följa årstiderna och naturens och månens växlingar när man är uppväxt i en stad och fortfarande bor i en stad och njuter av alla den moderna tidens bekvämligheter. Det är svårt att vara religiös när man är uppväxt med en ateistisk gudsföraktande pappa och religiöst helt ointresserad mamma.
Men när jag började läsa om ritualer i religionsvetenskap och när jag läste böcker av paganförfattare (främst från England och USA) började jag inse att jag måste ha haft ett grundläggande behov av att rituellt dyrka något när jag var barn. En lek som jag introducerade min lillasyster Boel och vår bästa kompis på gården Lena för, var att vi skulle välja ut varsitt träd i von Bahrska häcken (en skogsplanterig i närheten av det lägenhetsområde där vi bodde) och göra fint runt omkring det. Vi samlade stenar och kottar och byggde inhägnader på marken runt våra träd. Vi städade och vattnade och planterade små frön. Vi tog med fina leksaker och placerade dem innanför inhägnaden och vi tog med pärlor och glitter och annat som sju—åttaåriga tjejer tycker är fint och dekorerade. Vi pysslade med våra träd större delen av sommaren men när semestrar var slut och det kom hem massa ungar som brukade hållas i ”fomba” som vi kallade skogen blev våra heliga platser saboterade. Det var sorgligt.
När man började ett bygge på andra sidan kvarteret – det skulle bli en ny skola – började jag med en ny lek. I den skulle vi gå i procession (det ordet hade jag inte lärt mig än, men okej, på rad då) och så skulle vi samtidigt sjunga (mässa?): "Va va va vissibom" och sen klappa i händerna två gånger. Så skulle vi marschera runt och över och genom de kullar och gropar som var utgrävda och de byggnadsställningar som sattes upp. Vi kunde bara leka den leken på helger och kvällar för annars var det massa besvärliga jobbare där och förstörde stämningen. Och det dröjde inte länge förrän de hade förstört vår heliga plats, igen! Men vi var nog en rolig syn när vi gick, först jag, sen Lena, sen Boel (helt allvarliga i vår dyrkan) – och sen hängde det på några allmänna småungar sist i ledet, fast de var för små för att fatta nånting.
På somrarna, den tid vi tillbringade på vår favoritö, där fick jag dyrka ifred ibland. Sol, måne, stjärnhimmel utan stadsbelysning som förstörde, hav, växter, träd, fåglar, insekter. Och när jag gick hem från bussen på hösten, kunde jag lyssna på hur vinden viskade hemligheter i mina öron. När jag blev några år äldre och gick i högstadiet, träffade jag på inbitna kristna och tog bestämt avstånd från Gud och all religion, men det är en annan historia.
Men visst kan man utveckla en naturreligion även som stadsbarn.
Onny-Petra
lördag 17 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror inte det ligger längre från stadsmänniskan att utveckla naturreligion än vad det gör den som bor vid naturen. Kanske snarare tvärt om. Kontrasten mellan staden/civilisationen och naturen gör att naturen upplevs som något "annat" och därför kan representera "Das Ganz Andere" (Otto, om du minns).
SvaraRadera