Kvällstankar den tredje februari
Jag har ”made a pledge” till Brigid att jag ska göra så mycket jag hinner och orkar på min bok. Jag har inte gjort någon lång ceremoni, bara pratat med henne. Men detta är vad som får styra detta år. Igår började jag faktiskt på riktigt, kom in på en diskussion om hur man egentligen överför minnen tll skrift. Det är ju lika sårt som att återberätta drömmar! Minnet finns där, men ska man börja formulera det halkar det ur ens grepp.
tidigaste barndomsminnen är att jag sitter på min pappas axlar. Det är mörkt och ljumt i luften. Vi är på väg hem. Jag är glad och jag sjunger ”Första maj första maj”
börja den här historien så kommer det upp flera olika associationer i huvudet. Jag reflekterar över hur svårt det är att överföra ett minne till text. Jag vet inte om jag ska beskriva miljön ”hem”. Minnet utspelar sig på en asfalterad gård utanför ett trevåningshus. Idag vet jag att minnet utspelar sig på Lästmakargatan i Uppsala. Det var där jag bodde tillsammans med min familj tills jag var drygt fem år. Jag har många minnen därifrån, min syster som är två år och fyra månader yngre än jag minns ingenting från Lästmakargatan.’
Onny-Petra
tisdag 3 februari 2009
lördag 24 januari 2009
BRIGID 1-2 februari
Denna dag har vi en ritual dedicerad till den irländska gudinnan Brigid, eldens och vattnets gudinna. Hon brukar också hyllas för smideskonst, poesi och healing.
Det är en dag för nya löften till sig själv och till Gudinnan, löftensom kankomma att påverka hela det följande året. Det är en dag för initiation till en ny nivå i den personliga och/eller andliga individuatonsprocessen.
Denna dag har vi en ritual dedicerad till den irländska gudinnan Brigid, eldens och vattnets gudinna. Hon brukar också hyllas för smideskonst, poesi och healing.
Det är en dag för nya löften till sig själv och till Gudinnan, löftensom kankomma att påverka hela det följande året. Det är en dag för initiation till en ny nivå i den personliga och/eller andliga individuatonsprocessen.
Brigid närmar sig
Jag har inte hunnit ägna denna blogg den tid jag hade trott. Kanske pågrund av den här jävla förkylningen som börjar om varenda gång den tycks ha slutat. Ikväll ska jag iallafall gå på en liten fest med några av mina gamla kollegor från teologen. Vi har varit ett gäng tjejer som har träffats under olika former under långtid...ända sen Eva Lundgren övergav vårt feministiska seminarium nångång på 1800-talet- Nej, slutet av 1990-taletvar det. Men jag är nog den enda av oss som kommer ikväll som hararit med så länge, nej det var också fel, Madeleine har varit med lika länge som jag. Det är ytterligareen idé att skriva om på bloggen, tiden med Eva Lundgren. Hon är ju numera en rätt omtalad person, jag läste nångång att det bästa sättet att locka läsare till sin blogg är att peppra dem fulla med namn på kändisar.
Annars är det jag vill och bör skriva så snart som möjligt är ett inlägg med tema Nature Religion Today (Rubriken på det tidigare inlägget är en översättning av namnet på enkonferens i England som jag besökte på 1990-talet. Den tidiga vårritualen närmar sig; före vårdagjämningen kommer Brigid den Första februari. Kommer snart mera!
Onny-Petra
Jag har inte hunnit ägna denna blogg den tid jag hade trott. Kanske pågrund av den här jävla förkylningen som börjar om varenda gång den tycks ha slutat. Ikväll ska jag iallafall gå på en liten fest med några av mina gamla kollegor från teologen. Vi har varit ett gäng tjejer som har träffats under olika former under långtid...ända sen Eva Lundgren övergav vårt feministiska seminarium nångång på 1800-talet- Nej, slutet av 1990-taletvar det. Men jag är nog den enda av oss som kommer ikväll som hararit med så länge, nej det var också fel, Madeleine har varit med lika länge som jag. Det är ytterligareen idé att skriva om på bloggen, tiden med Eva Lundgren. Hon är ju numera en rätt omtalad person, jag läste nångång att det bästa sättet att locka läsare till sin blogg är att peppra dem fulla med namn på kändisar.
Annars är det jag vill och bör skriva så snart som möjligt är ett inlägg med tema Nature Religion Today (Rubriken på det tidigare inlägget är en översättning av namnet på enkonferens i England som jag besökte på 1990-talet. Den tidiga vårritualen närmar sig; före vårdagjämningen kommer Brigid den Första februari. Kommer snart mera!
Onny-Petra
lördag 17 januari 2009
Naturreligion idag
Det är svårt att dyrka naturen och följa årstiderna och naturens och månens växlingar när man är uppväxt i en stad och fortfarande bor i en stad och njuter av alla den moderna tidens bekvämligheter. Det är svårt att vara religiös när man är uppväxt med en ateistisk gudsföraktande pappa och religiöst helt ointresserad mamma.
Men när jag började läsa om ritualer i religionsvetenskap och när jag läste böcker av paganförfattare (främst från England och USA) började jag inse att jag måste ha haft ett grundläggande behov av att rituellt dyrka något när jag var barn. En lek som jag introducerade min lillasyster Boel och vår bästa kompis på gården Lena för, var att vi skulle välja ut varsitt träd i von Bahrska häcken (en skogsplanterig i närheten av det lägenhetsområde där vi bodde) och göra fint runt omkring det. Vi samlade stenar och kottar och byggde inhägnader på marken runt våra träd. Vi städade och vattnade och planterade små frön. Vi tog med fina leksaker och placerade dem innanför inhägnaden och vi tog med pärlor och glitter och annat som sju—åttaåriga tjejer tycker är fint och dekorerade. Vi pysslade med våra träd större delen av sommaren men när semestrar var slut och det kom hem massa ungar som brukade hållas i ”fomba” som vi kallade skogen blev våra heliga platser saboterade. Det var sorgligt.
När man började ett bygge på andra sidan kvarteret – det skulle bli en ny skola – började jag med en ny lek. I den skulle vi gå i procession (det ordet hade jag inte lärt mig än, men okej, på rad då) och så skulle vi samtidigt sjunga (mässa?): "Va va va vissibom" och sen klappa i händerna två gånger. Så skulle vi marschera runt och över och genom de kullar och gropar som var utgrävda och de byggnadsställningar som sattes upp. Vi kunde bara leka den leken på helger och kvällar för annars var det massa besvärliga jobbare där och förstörde stämningen. Och det dröjde inte länge förrän de hade förstört vår heliga plats, igen! Men vi var nog en rolig syn när vi gick, först jag, sen Lena, sen Boel (helt allvarliga i vår dyrkan) – och sen hängde det på några allmänna småungar sist i ledet, fast de var för små för att fatta nånting.
På somrarna, den tid vi tillbringade på vår favoritö, där fick jag dyrka ifred ibland. Sol, måne, stjärnhimmel utan stadsbelysning som förstörde, hav, växter, träd, fåglar, insekter. Och när jag gick hem från bussen på hösten, kunde jag lyssna på hur vinden viskade hemligheter i mina öron. När jag blev några år äldre och gick i högstadiet, träffade jag på inbitna kristna och tog bestämt avstånd från Gud och all religion, men det är en annan historia.
Men visst kan man utveckla en naturreligion även som stadsbarn.
Onny-Petra
Men när jag började läsa om ritualer i religionsvetenskap och när jag läste böcker av paganförfattare (främst från England och USA) började jag inse att jag måste ha haft ett grundläggande behov av att rituellt dyrka något när jag var barn. En lek som jag introducerade min lillasyster Boel och vår bästa kompis på gården Lena för, var att vi skulle välja ut varsitt träd i von Bahrska häcken (en skogsplanterig i närheten av det lägenhetsområde där vi bodde) och göra fint runt omkring det. Vi samlade stenar och kottar och byggde inhägnader på marken runt våra träd. Vi städade och vattnade och planterade små frön. Vi tog med fina leksaker och placerade dem innanför inhägnaden och vi tog med pärlor och glitter och annat som sju—åttaåriga tjejer tycker är fint och dekorerade. Vi pysslade med våra träd större delen av sommaren men när semestrar var slut och det kom hem massa ungar som brukade hållas i ”fomba” som vi kallade skogen blev våra heliga platser saboterade. Det var sorgligt.
När man började ett bygge på andra sidan kvarteret – det skulle bli en ny skola – började jag med en ny lek. I den skulle vi gå i procession (det ordet hade jag inte lärt mig än, men okej, på rad då) och så skulle vi samtidigt sjunga (mässa?): "Va va va vissibom" och sen klappa i händerna två gånger. Så skulle vi marschera runt och över och genom de kullar och gropar som var utgrävda och de byggnadsställningar som sattes upp. Vi kunde bara leka den leken på helger och kvällar för annars var det massa besvärliga jobbare där och förstörde stämningen. Och det dröjde inte länge förrän de hade förstört vår heliga plats, igen! Men vi var nog en rolig syn när vi gick, först jag, sen Lena, sen Boel (helt allvarliga i vår dyrkan) – och sen hängde det på några allmänna småungar sist i ledet, fast de var för små för att fatta nånting.
På somrarna, den tid vi tillbringade på vår favoritö, där fick jag dyrka ifred ibland. Sol, måne, stjärnhimmel utan stadsbelysning som förstörde, hav, växter, träd, fåglar, insekter. Och när jag gick hem från bussen på hösten, kunde jag lyssna på hur vinden viskade hemligheter i mina öron. När jag blev några år äldre och gick i högstadiet, träffade jag på inbitna kristna och tog bestämt avstånd från Gud och all religion, men det är en annan historia.
Men visst kan man utveckla en naturreligion även som stadsbarn.
Onny-Petra
tisdag 13 januari 2009
Jag och min blogg
Jag började med att skriva en alldeles för lång presentation av mig själv…flera av ämnena som jag tog upp har jag tänkt vidareutveckla i senare inlägg. Här kommer först en sammanställning av de bortklippta resterna från presentationen av mig själv!
De första tio åren efter min MS-diagnos 1993 hade jag skov. Restsymptomen var inte många och hindrade mig inte från att disputera, åka till USA, arbeta med föreläsningar och uppsatshandledning och ta hand om mina barn. Så småningom blev jag allt sämre och är nu sjukskriven på heltid..
Som ung var jag politiskt aktiv, kommunist, det är jag återigen (fast inte aktiv). Däremellan har jag hunnit med att vara strulig flummare. Jag har gått i terapigrupper, varit engagerad i New Age-aktivteter, varit anhängare (s k sanyasin) till Bhagwan (Osho). Under arbetet med avhandlingen fick jag ihop min ideologi och är nu Gudinnetroende. Det är en Naturreligion enligt Starhawks modell "det personliga är det politiska är det andliga", med inslag av Wiccaritualer.
Jag har vuxit upp i en "mångkulturell" miljö, min pappa kom som flykting från Ingermanland i Sovjet 1945 och min mamma är klassresenär från Piteå (hon var den första i släkten som tog studenten och arbetade fram till pensionen som lärare i svenska för invandrare) och vårt hem var öppet för stipendiater, politiska flyktingar, konstnärer, författare, poeter med alla möjliga språk och folkmusik från alla världens hörn. Vi hade ingen bil men däremot reste vi ofta utomlands på semestern. Vår familj, som även inkluderade min lillasyster Boel, bodde också i Israel två år och i Nigeria ett drygt halvår.
Jag vill också passa på att introducera min blogg, mitt paltiga hotell. Rubriken kommer från den sång som jag framförde på vår nyårsfest på kvartersgården: Jag sjöng sjörövar-Jenny av Berthold Brecht och Kurt Weill!
Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle kunna sjunga från scenen, jag har alltid haft för dåligt självförtroende när det handlar om sång. I låg- och mellanstadiet fick jag inte vara med i kören, för jag sjöng "för lågt". Och när min fröken bad mig sjunga högre, trodde jag att hon menade starkare - det var ingen som hade lärt mig att det fanns olika tonarter.
Allsång och kampsånger sjöng jag ändå fast jag inte kunde sjunga, och jag har alltid tyckt att det har varit roligt. Jag har uppträtt i grupp med sånger till gatuteater och spexsånger på universitetet. Inför denna nyårsafton skulle vi ha tema: idol - alla skulle klä ut sig eller ha något på sig eller framföra något som påminde om deras idol. Och jag visste på en gång: Jag ska vara Sjörövar-Jenny.
Jag övade tillsammans med min man, Martin, som kompade på gitarr. Weills musik är visserligen skriven för "vanligt folk" och inte för några "skolade röster". Men den är ändå rätt svår, både att sjunga och att spela. Före nyårsfesten fick jag hjälp att sminka mig av min äldsta dotter, Katja. Martins yngsta grabb, Jonas, hade förberett ett trumsolo. Jag hade delat ut ett litet blad tillammans med sånghäftet till gästerna. När vi hade ätit middag, sjungit några allsånger och det var dags för kaffe och efterrätt och stämningen var hög då var det dags för premiären som solosångerska. Det blev succé!
Sången börjar med att "Jenny" står och diskar glas och säger att gästerna "glor på mina paltor och mitt paltiga hotell". Det var en bra rubrik på denna blogg!
Onny-Petra
SJÖRÖVARJENNYS VISA
Mina Herrar här ser ni mig stå och diska glas och jag bäddar var dag era sängar
Och ni slänger en penny åt mig och jag tackar så snäll,
Ni glor på mina paltor och mitt paltiga hotell
Men ni vet ej vem ni ger era pengar
Nej ni vet ej vem ni ger era pengar
Men en dag så hör man kanske skrik nervid hamnen,
Och man frågar vad i herrans namn det är?
Och jag ler där jag står och diskar glasen
Och man frågar: Varför flinar hon sådär?
Och ett skepp med åtta segel och med femtio kanoner
Ses lägga till här
Man säger: Gå och diska dina glas lilla vän
Och din penny den får du här
Och jag tackar, lägger slanten till min sparade skatt
Och jag bäddar fastän ingen ska sova häri natt
Och ni vet ännu inte vem jag är
Nej, ni vet ännu inte vem jag är
Men en kväll hör ni kanske skott ner från hamnen
Och man frågar: Varför skjuter dom sådär?
Och jag ler när jaag står och diskar glasen
Och man frågar: Varför flinar hon sådär?
Och ett skepp med åtta segel och med femtio kanoner
Beskjuter vår stad
Och vid middagstiden hoppar där hundra män i land
Och stormar fram med skräck och släpar
Varenda man och kvinna ur varendaste hus
Och slår dem i bojor och för dem till mej
Och frågar: Vilka av dem ska vi dräpa?
Och frågar: Vilka av dem ska vi dräpa?
Och den dagen ska det nog bli tyst nervid hamnen
När man frågar vilka som ska dö
Och då får ni höra hur jag säger ALLA!
Och när skallen trillar av dem säger jag HOPPLA!
Och ett skepp med åtta segel
Och med femtio kanoner
Ska försvinna med mej
* * * * *
SjörövarJennys visa är en av de mer kända och ofta framförda sångerna i Tolvskillingsoperan en musikteaterpjäs från 1928 av Berthold Brecht (text) och Kurt Weill (musik). En annan känd gestalt i tolvskilligsoperan är Mackie Kniven.
Den spelades första gången i Berlin 1928 och sedan bl a i Stockholm 1931 och på Broadway 1933. Ingmar Bergman satte upp stycket 1950.
Brecht var banbrytare inom proletär dramatik, och ett av de skäl som har gjort Brecht tillgänglig för så många människor är att han tagit upp den tyska kabaretraditionen. Han berättar om den vanliga människan som blir offer för det politiska spelet. Samtidigt har han ett sätt att skriva teater som aldrig får publiken att glömma att det är teater de ser – plötsliga avbrott i pjäsen där publiken får reflektera över vad det egentligen är som händer. (Tekniken kallas entfremmdungseffekt).
Kurt Weill ”komponerade inte efter ackordanalys utan efter stämmor och klanger som flyter in i och över varandra. Harmonierna blir inte rena utan dissonerande, spänningsfyllda, stadda i upplösning. Man kan se det som att han ger två olika ackord samtidigt.” (enligt Mia Gerdin i Musikens Makt 1976) .Han skrev inte musik för traditionellt skolade röster.
Jag har älskat SjörövarJenny sedan jag var liten, och att framföra hennes visa har varit min dröm….Som barn hörde jag och blev inspirerad av - kan det ha varit panikteatern som gjorde en uppsättning av tolvskillingsoperan redan på 60-talet? Eller nån radikal studentteatergrupp? Jag har också blivit inspirerad av skivor med andra sångerskor. En av dem lär ha varit Brechts hustru Lotte Lenia som måste ha funnits på en gammal stenkaka i mitt föräldrahem.. (Liksom Luis Armstrong som gjorde Mac the knife!) men vi hade också en något nyare skiva med Gisela May som jag minns mycket väl från min uppväxt.
När skolteatern satte upp tolvskillingsoperan på katedralskolan i Uppsala (med Katarina Ehnmark som teaterpedagog och regissör) då hade jag antingen inte börjat där än eller redan hoppat av gymnasiet. Den sångerska som jag har haft som direkt inspiration till min och Martins egen tolkning av Sjörövarjennys visa är Nina Simone som sjunger en engelsk översättning av den tyska ursprungstexten. Sedan har vi naturligtvis låtit vår egen tolkning få bli just vår egen. Vi har också haft hjälp av nämnda nummer i Musikens Makt.
Nyårsafton 2008
De första tio åren efter min MS-diagnos 1993 hade jag skov. Restsymptomen var inte många och hindrade mig inte från att disputera, åka till USA, arbeta med föreläsningar och uppsatshandledning och ta hand om mina barn. Så småningom blev jag allt sämre och är nu sjukskriven på heltid..
Som ung var jag politiskt aktiv, kommunist, det är jag återigen (fast inte aktiv). Däremellan har jag hunnit med att vara strulig flummare. Jag har gått i terapigrupper, varit engagerad i New Age-aktivteter, varit anhängare (s k sanyasin) till Bhagwan (Osho). Under arbetet med avhandlingen fick jag ihop min ideologi och är nu Gudinnetroende. Det är en Naturreligion enligt Starhawks modell "det personliga är det politiska är det andliga", med inslag av Wiccaritualer.
Jag har vuxit upp i en "mångkulturell" miljö, min pappa kom som flykting från Ingermanland i Sovjet 1945 och min mamma är klassresenär från Piteå (hon var den första i släkten som tog studenten och arbetade fram till pensionen som lärare i svenska för invandrare) och vårt hem var öppet för stipendiater, politiska flyktingar, konstnärer, författare, poeter med alla möjliga språk och folkmusik från alla världens hörn. Vi hade ingen bil men däremot reste vi ofta utomlands på semestern. Vår familj, som även inkluderade min lillasyster Boel, bodde också i Israel två år och i Nigeria ett drygt halvår.
Jag vill också passa på att introducera min blogg, mitt paltiga hotell. Rubriken kommer från den sång som jag framförde på vår nyårsfest på kvartersgården: Jag sjöng sjörövar-Jenny av Berthold Brecht och Kurt Weill!
Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle kunna sjunga från scenen, jag har alltid haft för dåligt självförtroende när det handlar om sång. I låg- och mellanstadiet fick jag inte vara med i kören, för jag sjöng "för lågt". Och när min fröken bad mig sjunga högre, trodde jag att hon menade starkare - det var ingen som hade lärt mig att det fanns olika tonarter.
Allsång och kampsånger sjöng jag ändå fast jag inte kunde sjunga, och jag har alltid tyckt att det har varit roligt. Jag har uppträtt i grupp med sånger till gatuteater och spexsånger på universitetet. Inför denna nyårsafton skulle vi ha tema: idol - alla skulle klä ut sig eller ha något på sig eller framföra något som påminde om deras idol. Och jag visste på en gång: Jag ska vara Sjörövar-Jenny.
Jag övade tillsammans med min man, Martin, som kompade på gitarr. Weills musik är visserligen skriven för "vanligt folk" och inte för några "skolade röster". Men den är ändå rätt svår, både att sjunga och att spela. Före nyårsfesten fick jag hjälp att sminka mig av min äldsta dotter, Katja. Martins yngsta grabb, Jonas, hade förberett ett trumsolo. Jag hade delat ut ett litet blad tillammans med sånghäftet till gästerna. När vi hade ätit middag, sjungit några allsånger och det var dags för kaffe och efterrätt och stämningen var hög då var det dags för premiären som solosångerska. Det blev succé!
Sången börjar med att "Jenny" står och diskar glas och säger att gästerna "glor på mina paltor och mitt paltiga hotell". Det var en bra rubrik på denna blogg!
Onny-Petra
SJÖRÖVARJENNYS VISA
Mina Herrar här ser ni mig stå och diska glas och jag bäddar var dag era sängar
Och ni slänger en penny åt mig och jag tackar så snäll,
Ni glor på mina paltor och mitt paltiga hotell
Men ni vet ej vem ni ger era pengar
Nej ni vet ej vem ni ger era pengar
Men en dag så hör man kanske skrik nervid hamnen,
Och man frågar vad i herrans namn det är?
Och jag ler där jag står och diskar glasen
Och man frågar: Varför flinar hon sådär?
Och ett skepp med åtta segel och med femtio kanoner
Ses lägga till här
Man säger: Gå och diska dina glas lilla vän
Och din penny den får du här
Och jag tackar, lägger slanten till min sparade skatt
Och jag bäddar fastän ingen ska sova häri natt
Och ni vet ännu inte vem jag är
Nej, ni vet ännu inte vem jag är
Men en kväll hör ni kanske skott ner från hamnen
Och man frågar: Varför skjuter dom sådär?
Och jag ler när jaag står och diskar glasen
Och man frågar: Varför flinar hon sådär?
Och ett skepp med åtta segel och med femtio kanoner
Beskjuter vår stad
Och vid middagstiden hoppar där hundra män i land
Och stormar fram med skräck och släpar
Varenda man och kvinna ur varendaste hus
Och slår dem i bojor och för dem till mej
Och frågar: Vilka av dem ska vi dräpa?
Och frågar: Vilka av dem ska vi dräpa?
Och den dagen ska det nog bli tyst nervid hamnen
När man frågar vilka som ska dö
Och då får ni höra hur jag säger ALLA!
Och när skallen trillar av dem säger jag HOPPLA!
Och ett skepp med åtta segel
Och med femtio kanoner
Ska försvinna med mej
* * * * *
SjörövarJennys visa är en av de mer kända och ofta framförda sångerna i Tolvskillingsoperan en musikteaterpjäs från 1928 av Berthold Brecht (text) och Kurt Weill (musik). En annan känd gestalt i tolvskilligsoperan är Mackie Kniven.
Den spelades första gången i Berlin 1928 och sedan bl a i Stockholm 1931 och på Broadway 1933. Ingmar Bergman satte upp stycket 1950.
Brecht var banbrytare inom proletär dramatik, och ett av de skäl som har gjort Brecht tillgänglig för så många människor är att han tagit upp den tyska kabaretraditionen. Han berättar om den vanliga människan som blir offer för det politiska spelet. Samtidigt har han ett sätt att skriva teater som aldrig får publiken att glömma att det är teater de ser – plötsliga avbrott i pjäsen där publiken får reflektera över vad det egentligen är som händer. (Tekniken kallas entfremmdungseffekt).
Kurt Weill ”komponerade inte efter ackordanalys utan efter stämmor och klanger som flyter in i och över varandra. Harmonierna blir inte rena utan dissonerande, spänningsfyllda, stadda i upplösning. Man kan se det som att han ger två olika ackord samtidigt.” (enligt Mia Gerdin i Musikens Makt 1976) .Han skrev inte musik för traditionellt skolade röster.
Jag har älskat SjörövarJenny sedan jag var liten, och att framföra hennes visa har varit min dröm….Som barn hörde jag och blev inspirerad av - kan det ha varit panikteatern som gjorde en uppsättning av tolvskillingsoperan redan på 60-talet? Eller nån radikal studentteatergrupp? Jag har också blivit inspirerad av skivor med andra sångerskor. En av dem lär ha varit Brechts hustru Lotte Lenia som måste ha funnits på en gammal stenkaka i mitt föräldrahem.. (Liksom Luis Armstrong som gjorde Mac the knife!) men vi hade också en något nyare skiva med Gisela May som jag minns mycket väl från min uppväxt.
När skolteatern satte upp tolvskillingsoperan på katedralskolan i Uppsala (med Katarina Ehnmark som teaterpedagog och regissör) då hade jag antingen inte börjat där än eller redan hoppat av gymnasiet. Den sångerska som jag har haft som direkt inspiration till min och Martins egen tolkning av Sjörövarjennys visa är Nina Simone som sjunger en engelsk översättning av den tyska ursprungstexten. Sedan har vi naturligtvis låtit vår egen tolkning få bli just vår egen. Vi har också haft hjälp av nämnda nummer i Musikens Makt.
Nyårsafton 2008
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)