Kvällstankar den tredje februari
Jag har ”made a pledge” till Brigid att jag ska göra så mycket jag hinner och orkar på min bok. Jag har inte gjort någon lång ceremoni, bara pratat med henne. Men detta är vad som får styra detta år. Igår började jag faktiskt på riktigt, kom in på en diskussion om hur man egentligen överför minnen tll skrift. Det är ju lika sårt som att återberätta drömmar! Minnet finns där, men ska man börja formulera det halkar det ur ens grepp.
tidigaste barndomsminnen är att jag sitter på min pappas axlar. Det är mörkt och ljumt i luften. Vi är på väg hem. Jag är glad och jag sjunger ”Första maj första maj”
börja den här historien så kommer det upp flera olika associationer i huvudet. Jag reflekterar över hur svårt det är att överföra ett minne till text. Jag vet inte om jag ska beskriva miljön ”hem”. Minnet utspelar sig på en asfalterad gård utanför ett trevåningshus. Idag vet jag att minnet utspelar sig på Lästmakargatan i Uppsala. Det var där jag bodde tillsammans med min familj tills jag var drygt fem år. Jag har många minnen därifrån, min syster som är två år och fyra månader yngre än jag minns ingenting från Lästmakargatan.’
Onny-Petra
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det är intressant - och svårt - det där med att konvertera minnen till skrift. Det vi minns är ju sällan eller snarare aldrig färdigformulerat och ordsatt. De tidigaste minnen vi har är kanske t.o.m från en tid när vi inte ännu lärt oss formulera oss i ord. Minns vi en doft, en bild, ett läte, en känsla... så kan ju orden bara antyda och försöka att ringa in minnet i sig. Det är som att i ord försöka beskriva en melodi. Kanske därav behovet av... poesi?
SvaraRadera